Politics before nationality for the kurdish question

In the conflict between the PKK and the Turkish state it can often seem as though we have the kurds as a unified force on one side and the turks on the other. But it’s not that simple.

In Turkey there are kurds that support the outlawed leftist organisation PKK (Kurdish Workers’ Party) but there are also kurds that support the AKP, which is the party that holds the majority of the seats in the parliament and that are currently running a campaign of terror against the kurdish parts i southeastern Turkey.

In central and western Turkey the kurds are fewer and the politics of assimilation in which the state has forced the kurds to abandon their culture has been more difficult to resist. Moreover here is where Turkey’s financial centre is situated and therefore also where the upperclass is and their interests are in direct conflict with the self-rules that have been declared in the kurdish regions.

Motsättningen mellan turkar och kurder handlar inte i första hand om nationalitet även om det kan verka så vid första anblick. Den turkiska eliten i väst har ett starkt ekonomiskt intresse i att kontrollera de östra delarna som nu håller på att falla ur deras grepp tack vare en revolution som pågått sen tidigt 2000-tal. Kurderna i Bakur, som är namnet på den kurdiska delen i sydöstra Turkiet, har utropat självstyre i flera städer och de har infört direktdemokratiska råd och kollektivisering av ekonomin på flera plan. Detta är ett direkt hot mot den turkiska överklassens intresse som har enorma intressen i Bakur.

Merparten av den viktiga vattenkraften produceras i Bakur och exporteras till de västra delarna. Elbolagen ägs av turkiska kapitalister som sedan säljer elen tillbaks till den kurdiska befolkningen. De 5 största vattenkraftverken i Turkiet finns i Bakur. Andra stora industrier är jordbruk och tillverkningsindustrin. Jordbruket är även det till stor del beläget i Bakur och tillverkningen är helt beroende av olja och även den inhemska oljan produceras till stor del i Bakur.

Men den inhemska oljan täcker bara 13% av behovet. Den största delen importeras och där kommer det kurdiska Rojava, beläget i Syrien, in i bilden. 40% av den importerade oljan hämtas från Saudi-arabien och Irak och för att frakta den behövs en öppen passage mellan Syrien och Turkiet. Men gränsområdet mellan Syrien och Turkiet är kurddominerat och är den del av Kurdistan som kallas Rojava. Denna del har under Syrienkriget utnämnt självstyre och den största delen av gränsområdet är nu kontrollerat av kurder. Mellan kantonerna Afrin och Kobane finns just nu en passage som Turkiet kan använda för sin oljeimport men den är på väg att stängas av SDF och YPG som är styrkorna som är på väg att ta över kontrollen i passageområdet.

Därför är motsättningen mellan den turkiska staten och de progressiva kurdiska krafterna inte en fråga om nationer utan en fråga om klassintressen. Men den turkiska staten spelar på de nationella identiteterna för att vinna över befolkningen till deras strid och många av kurderna i Turkiet, främst i Anatolien har tyvärr köpt in sig i denna bild.

Leave a Reply